Sagan om den vilsna Lilla Gumman

Nej! ropar Lilla Gumman högt till träden och blommorna, kanske var det både någon älg och räv som hörde det också. Nej inte nu igen, inte en gång till. Så många gånger hon hade gått vilse i sitt liv och nu hade det hänt igen. Lilla Gumman satte sig ned på en sten och funderade. "Vad gör jag för fel hela tiden"? sade hon till sig själv. "Varför tänker jag så fel, så att jag hela tiden hamnar vilse"?

Nåväl livet hade i alla fall lärt henne att det går inte att gå baklänges. Inte ens snegla bakåt över axeln ska man göra, det hjälper en inte framåt ut ur virrvarret. Lilla Gumman sansar sig, sitter kvar på stenen och funderar. "Men den här gången hade jag ju fått en alldeles ny karta, jag visste så väl vad mitt mål var." "Hur kunde jag komma så vilse" tänker hon.

Lilla Gummans tankar hoppar hit och dit, som tokiga grodor en blöt augustikväll.

"Aha, säger hon högt till slut, jag tror att jag förstår." Kartan måste ha manipulerats. "Någon har ritat om min karta." Visst, så måste det vara, någon som tyckte att hon skulle ta en annan väg än den hon själv valt ut, hade suddat och ritat om stigarna.

Och den Lilla Gumman blir så glad, så glad. Det är inte bara hennes fel att hon hela tiden går vilse. Det är inte hennes karta det är fel på. Lilla Gumman reser sig upp och går vidare framåt med bestämda steg. Hon har ju sin karta kvar inne i huvudet, helt klart minns hon nu hur hennes stigar går. Och vips så hittar hon hem i ett huj. Och så glad hon blir när hon får syn på sin lilla stuga och sin lilla hund Sippan som står på gården och viftar på svansen.

SNIPP SNAPP SNUT så var sagan slut!



Sensmoral; Lita aldrig på andras kartor, de kan föra dig vilse!





PS. Elli och Katja är ni synska? Hur kunde veta att gräslöken blommar på Täppan?

Glad eftermidsommar!