Att ligga på spikmatta är en ny erfarenhet för mig. 
Att ligga på sjukhus är en annan ny erfarenhet :( Kortfattad jämförelse, jag föredrar spikmattan!
Efter en veckas kämpande emot, gav jag upp. En vecka när allt gungat, det är väldigt vad gångarna mellan husen på Kulturmagasinet svajar, det har jag aldrig märkt förr. Upptäckte även att det finns en pall i hissen som man hinner sätta sig på mellan våningarna, bara nya erfarenheter. Som sagt, efter en vecka gav jag upp. När jag inte klarade av att hämta tidningen utan att vila i trappan för att hjärtat höll på att sprängas, då förstod till och med jag att det var dags att ge sig. Att det sedan skulle ta sex timmar att få lov att komma till akuten, det kunde jag inte drömma om. Ambulans hade varit smart, men vad skulle grannarna tro?
Att ligga på en brits, halvdöd, med alla människor ovanför sig är en upplevelse av total underkastelse. Att man dessutom skall berätta sitt livs historia med intima detaljer med bara tunna draperier som skiljer olycksbröder/systrar åt, får en ju inte att känna sig bättre. Inte heller att man ofrivilligt får sig deras detaljerade berättelser till livs, som löken på laxen.
Sex påsar bloddoping (ja det är tillåtet på sjukhus) och näringsdropp och en undersökning som jag har förträngt men den heter gastroskopi och ett dygn senare fick jag åka hem. Darrig och eländig, men glad över att ha fått benen över gravkanten.
Nu ligger jag och myser på spikmattan och mediterar över all god blod -och järnrik mat man kan njuta av.
Tack min sockerstrut för att du fanns hos mig och hjälpte mig.
Visdomsord; Bättre spikar i ryggen, än dropp i armen.
